När Mona Sahlin 2009 presenterade det rödgröna samarbetet tändes ett hopp hos mig och andra om att ett annat sätt att leva tillsammans var möjligt. Ett modernare, mjukare, mer framtidsinriktat sätt, där de rödas solidaritet och samhällsteori skulle förenas med de grönas progressivitet, miljökunnande och systemkritik.
Idag 27/1 kan vi konstatera att Socialdemokraterna, fundamentet i samarbetet, har övergivit den rödgröna tanken. När S nu utser en ny partiledare så är det (ännu) en man med ett, vad jag förstår, gammalt klassiskt socialdemokratiskt tillväxttänkande. Ett tänkande som innebär att allt som gynnar svensk industri och export är bra och som bygger på en väldigt långt gående pragmatism och en mycket traditionell uppfattning om vad som genererar tillväxt och där miljöhänsynen, jämställdheten och ibland till och med jämlikheten får stå tillbaka.
Den Socialdemokratiska devisen lyder som bekant; att utan tillväxt finns det inget att fördela. Och onekligen är det så att med tillväxt finns det mer och går det lättare att fördela. Men till vilket pris vill vi ha denna tillväxt? Är det i slutändan värt det? (Och hur är med fördelningen egentligen?)
Kanske är jag för snabb i min dom över de nytraditionella Socialdemokraterna. Kanske är den nya ledningen riktigt traditionell, det vill säga helt renons på miljötänkande men faktiskt mer inriktad på den arbetande delen i förhållandet arbete-kapital. Att man valt en fackföreningsman som ny ledare kan vara ett tecken på att man lagt om kursen när det gäller den ”allt-för-kapitalet-politik” som rått inom (S) under de senaste decennierna.
Jaet till europakten får mig dock att tveka. På vilket sätt tror S att denna pakt ska gynna en genomsnittlig löntagare? Har inte vi ”vanliga” medborgare redan skänkt bort vår möjlighet till inflytande så det räcker? Är inte europeisk fackföreningsrörelse så vingklippt den kan bli? Ska vi bara rycka på axlarna åt de greker, spanjorer, irländare som idag måste lämna hus och hem och barn(!!!) för att betala av på en skuld som de inte är orsak till?
Rädslan för att på något sätt hamna utanför är vad jag förstår enda skälet till att en majoritet av våra partier nu vill gå med. Men är det rimligt att tro att det ”utanförskapet” skulle bli så farligt? Det har ju gått ganska bra att stå utanför euron…
Socialdemokraterna övergav den rödgröna tanken idag. Jag kan inte se det på annat sätt. (Förhoppningsvis har jag fel.) Men trots att den viktiga och tunga del som S utgjorde har lämnat in, så hoppas jag innerligt att den rödgröna tanken kommer leva vidare i andra former. Jag måste få tro det! Och jag hoppas att min blogg kan bli en del i denna nya rödgröna rörelse.
Läs mer om europakten i senaste numret av Tiden. Se en Carl Tham i högform också!
tillbakatillframtiden 