Sverige sa ja

Kanske blir konsekvenserna för just oss i Sverige inte så stora (även om ingen riktigt verkar veta idag), men ja:et är ett indirekt godkännande av mer överstatlighet inom EU och ett godkännande av en fortsatt (ny)liberal ekonomisk politik. Men frågan är om det är det Europa behöver. Det känns som om det vi bevittnar nu är hur Europa är på väg att köra rakt ner i avgrunden. Alla vet men ingen kan göra något för vi är bundna av tidigare misstag och en massa prestige.

Tyskland med sin enorma makt i kraft av störst befolkning och starkast ekonomi dikterar villkoren och eftersom Tyskland vägrar släppa euron måste vi andra följa med ner. Det är alldeles för många tecken just nu som påminner om gångna tider för att man ska kunna ta denna utveckling med ro.

Läs gärna Jonas Sjöstedt och Monika Arvidsson som skriver på SVT-debatt. (Där de som inte är jublande glada åt pakten får hålla till, medan SVT:s Rapport och Aktuellt helt är vikta för statsministerns åsikter…)

Och läs professorn i ekonomisk historia, Lena Sommestad!

Och Paul Krugman, som var en av dem som tidgast kritiserade euron. Han har hela tiden hävdat att ett ekonomiskt samarbete av det slag euron syftar till kräver en federation, som USA, men att Europa varken har förutsättningarna för eller viljan till en sådan politik. Och med en gemensam penningpolitik, men i övrigt helt olika ekonomier blir följderna de vi nu ser.

Läs gärna även Marika Lindgren Åsbrinks postning på sin blogg Storstad från 15/12 förra året!

Argument mot europakten

Även Jonas Sjöstedt var i farten igår och argumenterade i en debattartikel på SvD:s Brännpunkt mot europakten.

Nu är hela det så kallade etablissemanget för att vi ska gå med i europakten och då brukar det inte behövas några sakliga argument. För är alla dessa herrar med insyn och förmodad insikt positiva, ja då måste det ju helt enkelt vara rätt och riktigt. Och då räcker det med skrämseltaktik eller det sedvanliga tjatet om att det är så trist att vara en nejsägare. 

I det sammanhangeten är ett debattinlägg från en vänsterpartist lätt att avfärda som oseriöst eller naivt. Men kanske är det så att etablissemanget får ett slags tunnelseende där uppe i toppen. Det ser bara saken ur sitt snäva perspektiv och glömmer hela den komplexa verklighet som de idéer som ser hyfsat bra ut på papper ska fungera i. Svenska folket var klokt nog att säga nej till euron därför att det inte hade förälskat sig i några idéer som såg bra ut på papper.

Att sälja ut det inflytande vi har kvar

Jag hade idag tänkt skriva något mer om europakten och den stora fara för demokratin som denna pakt innebär, om hur pakten är själva sinnebilden för hur finansens män men också höga politiker är på väg att spela bort det folkliga inflytandet som är så besvärligt och tidskrävande och hur tanken att sköta ett samhälle eller en hel kontinent enligt mer affärsmässiga metoder nu börjar bli fullt legitim, för så långt har marknadiseringen faktiskt gått. Men Mikael Feldbaum i Dagensarena skriver så bra att jag hänvisar till hans artikel istället!

Vi är förådda. Men vi får inte sitta och deppa.

När Mona Sahlin 2009 presenterade det rödgröna samarbetet tändes ett hopp hos mig och andra om att ett annat sätt att leva tillsammans var möjligt. Ett modernare, mjukare, mer framtidsinriktat sätt, där de rödas solidaritet och samhällsteori skulle förenas med de grönas progressivitet, miljökunnande och systemkritik.

Idag 27/1 kan vi konstatera att Socialdemokraterna, fundamentet i samarbetet, har övergivit den rödgröna tanken. När S nu utser en ny partiledare så är det (ännu) en man med ett, vad jag förstår, gammalt klassiskt socialdemokratiskt tillväxttänkande. Ett tänkande som innebär att allt som gynnar svensk industri och export är bra och som bygger på en väldigt långt gående pragmatism och en mycket traditionell uppfattning om vad som genererar tillväxt och där miljöhänsynen, jämställdheten och ibland till och med jämlikheten får stå tillbaka.

Den Socialdemokratiska devisen lyder som bekant; att utan tillväxt finns det inget att fördela. Och onekligen är det så att med tillväxt finns det mer och går det lättare att fördela. Men till vilket pris vill vi ha denna tillväxt? Är det i slutändan värt det? (Och hur är med fördelningen egentligen?)

Kanske är jag för snabb i min dom över de nytraditionella Socialdemokraterna. Kanske är den nya ledningen riktigt traditionell, det vill säga helt renons på miljötänkande men faktiskt mer inriktad på den arbetande delen i förhållandet arbete-kapital. Att man valt en fackföreningsman som ny ledare kan vara ett tecken på att man lagt om kursen när det gäller den ”allt-för-kapitalet-politik” som rått inom (S) under de senaste decennierna.

Jaet till europakten får mig dock att tveka. På vilket sätt tror S att denna pakt ska gynna en genomsnittlig löntagare? Har inte vi ”vanliga” medborgare redan skänkt bort vår möjlighet till inflytande så det räcker? Är inte europeisk fackföreningsrörelse så vingklippt den kan bli? Ska vi bara rycka på axlarna åt de greker, spanjorer, irländare som idag måste lämna hus och hem och barn(!!!) för att betala av på en skuld som de inte är orsak till?

Rädslan för att på något sätt hamna utanför är vad jag förstår enda skälet till att en majoritet av våra partier nu vill gå med. Men är det rimligt att tro att det ”utanförskapet” skulle bli så farligt? Det har ju gått ganska bra att stå utanför euron…

Socialdemokraterna övergav den rödgröna tanken idag. Jag kan inte se det på annat sätt. (Förhoppningsvis har jag fel.) Men trots att den viktiga och tunga del som S utgjorde har lämnat in, så hoppas jag innerligt att den rödgröna tanken kommer leva vidare i andra former. Jag måste få tro det! Och jag hoppas att min blogg kan bli en del i denna nya rödgröna rörelse.  

Läs mer om europakten i senaste numret av Tiden. Se en Carl Tham i högform också!

Det går inte att förstå det fruktansvärda som hände på Utöya 22 juli 2011.

Bifogade länk går till Prableen Kaurs (ordförande i Oslos AUF) blogg. Läs den!

Det finns (nästan) alltid någon annan som är beredd att göra jobbet till ett lägre pris

Stark och snäll sjöman skräddarsydd för dina behov för 189 kr/timmen eller kanske liten svettig städerska för 139 spänn i timmen. Att ofreda om lusten faller på. Hur blev det så här? Vad är människor och deras jobb värda? Var finns balansen mellan arbetsköpare och arbetstagare? För i andra änden har vi cheferna rekryterade ur den lilla ankdammen av svenska medelålders män som helst leker med varandra och på så sätt lyckas få överbetalt för sina insatser. Samtidigt som de har mage att påstå att vi andra måste hålla igen av solidaritet med de i det så kallade utanförskapet!

”En för alla alla för en” löd de tre musketörernas motto. Denna formel för solidariskt ansvar (som NE kallar det) tycker jag bör gälla även svensk lönebildning. När dessa herrar som tror sig vara så oersättliga inser vad verkligt värde är så kan jag börja diskutera lönesättning, för det tror jag vi alla måste förr eller senare med tanke på klimatet. Men så länge jag ser hur medelklassen vräker sig i lyx finns det ingen som helst vilja hos mig, den lågavlönade, att ”hålla igen”. Jag vet att vi lågavlönade är så oändligt många fler än cheferna i ankdammen och att det därför är våra lönekostnader som har betydelse för samhällsekonomin medan chefernas inkomster, hur stora de än är, betraktas som en fis i rymden. Men denna fis har ett väldigt stort symboliskt värde. Fråga Atos, Portos och Aramis!

Vårbudgetreaktioner

Det har inte blivit mycket skrivet på min blogg på senare tid, men idag måste jag i alla fall samla några länkar med reaktioner på Moderaternas vårbudget. Så här skriver t ex Mikaela Valterson MP:s ekonomiskpolitiska talesperson och så här skriver Marika Lindgren Åsbrink, nationalekonom. Robert Östling, nationalekonom på Ekonomistas skriver så här och Alliansfritt så här. Nationalekonomen Anne-Marie Lindgren skriver så här. Ali Esbati förvisso vänsterpartist men även nationalekonom skriver så här. Ulf Bjereld professor i statsvetenskap har ett annat perspektiv, han framhåller medias ansvar och ensidiga vinklingar, men det är nog så viktigt. Och Dagens Arena kommer med det här reportaget om oss kommunalanställda och våra, enligt finansminister Borg, alldeles för höga ingångslöner… Vad Tommy Waidelich vill eller tycker är det dock ingen som vet.

Förslaget Juholt

Efter att nu ha läst på lite om Håkan Juholt tycker jag att det verkar ganska bra att föreslå honom som ny partiledare för Socialdemokraterna. Jag får intrycket att valberedningen lyssnat av stämningarna och tagit till sig Kriskommissionens rapport om ett slags back to basics. Här är några röster om Håkan Juholt idag:

Därför blev det Juholt, Dagens Arena

Ulf Bjereld

Annika Nordgren Christensen

En outtömlig resurs?

Läser om Generation utanför, en dokumentär som SVT sänder ikväll kl 20.00. Det handlar om den tuffa situationen på arbetsmarknaden, den som våra tonåringar ska ut i nu. Det har alltid hetat att den som är duktig och anstränger sig klarar sig alltid. Det är latmaskarna som drabbas. Men så är det inte. Vem som helst kan drabbas idag. Det är en ny mentalitet. Det finns så gott om arbetskraft att man kan behandla den hur som helst. Bokstavligt talat köra skiten ur den. Sen får samhället gå in och plocka ihop spillrorna. Det går på skatten. Arbetsgivarna resonerar precis som finansmarknaden. De vet att det inte är de själva som behöver ”ta smällen”. De kan agera hur ansvarlöst som helst, för mamma samhället städar upp. Det måste hon även om hon gör det allt motvillagare och allt sämre.

Länge har vi oroat oss för att vi gör slut på vår miljö, på våra ändliga naturresurser, att vi en dag kanske kommer stå där. Nu är vi på väg att göra slut på en massa människor. Skillnaden är den att människan fortsätter att föröka sig. När man har förbrukat ett gäng står där strax ett nytt med mössan i hand redo att göra samma skitjobb för att få sitt levebröd. Överdriver jag? Låter det som 1800-talet? Det ligger tyvärr mer sanning bakom mina ord än man vill tro och det börjar likna rena rama 1800-talet.

Här är en analys från Arbetarrörelsens tankesmedja som berör mångas arbetssituation idag.

Läs också Katrine Kieolos ledare i AB idag om generationsromanen Fas 3!